Jag föraktar känslan av enema-sonder i min ändtarm

Jag är inget fan av känslan av lavemangsprober i min ändtarm. Det är en konstig känsla, en som jag inte riktigt kan beskriva. Dess kall och invasiv, undersöker djupt in på platser där den inte hör hemma. Det är en känsla som får mig att känna mig sårbar och utsatt, och jag gillar det inte alls. Men, som patient, vet jag att det är nödvändigt. Jag är här på sjukhuset, ligger på undersökningsbordet, väntar på att läkaren ska avsluta sin undersökning. Min mamma sitter bredvid mig, håller min hand hårt. Hon har alltid varit där för mig, genom tjockt och tunt. Hon min sten, mitt stödsystem. Och nu, hon här med mig när jag genomgår denna obekväma undersökning. Men hur mycket jag än hatar känslan av lavemasonden i min ändtarm, kan jag inte låta bli att bli upphetsad av synen av läkarnas fingrar som utforskar mitt rövhål. Det är en märklig fetisch, jag vet. Men den är en som jag inte kan hjälpa.